Sommarhälsning från Mikael Lindfelt

Just nu tittar solen fram och den riktiga sommarvärmen gör entré. Jag sitter i köket i fruns sommarparadis, platsen som doftar hennes barndomssomrar och som numera är en del av mitt liv. Sonen och hon sover lugnt (de gillar sånt) medan jag tar en promenad till stranden, njuter av lugnet.

Sommarstället är platsen där jag numera försöker koppla bort från allt vad ÅA och teologi heter, platsen där vi lever enkelt, där vatten bärs i hinkar till den vedeldade bastun, där kolgrillen värmer dagens varma måltid, gräsmatten klippas, bär plockas och utflykter till närliggande skogar och småsjöar görs.

Jo, jag försöker koppla bort. Jag kan delvis koppla bort jobbtankar, men har lite svårare med att koppla bort världens galenskaper.

För mig, liksom för andra akademiker, är sommartiden också jobb. Denna sommar är det mest doktoranders arbeten som ska kommenteras, planer som ska diskuteras. Mest nöjd är jag över att tid för eget skrivande har också fått utrymme i schemat.

Det ska bli en bok, slutrakan hägrar. ”Det ska bli en jobbok bara”, säger jag när sonen undrar vad jag skriver och halvirriterat stör sig på min  mentala frånvaro. Frun är också ovan vid att jag i skrivperioder är så mentalt frånvarande. För tillfället har jag paus för två veckors semester i sommarparadiset, men jag smygläser lite varje dag och håller tankarna igång så att jag genast efter semestern kan fortsätta skriva.

Känslan att inte kunna släppa sitt skrivande fick jag första gången när jag höll på med min gradu, känslan att ännu lite bättre kunna förstå och formulera tankar till en helhet. Jag njuter så av den svårt uppnåbara känslan,  och jag söker alltid den insiktskänslan i de texter som mina studeranden och doktorander levererar: har hen lyckats fånga nya insikter i ord som kan bli kött?

Bilden jag målat upp doftar sommar och energi. Den är förstås skev i ljuset av de orosmoln och galenskaper i Europa och världen som sköljer över allas våra sommar, men i väntan på att få väcka mina kära till en ny skön sommardag håller jag fast vid den bilden – den ger mig ro.

-Mikael Lindfelt