Mitt i allt hittade bloggredaktionen ett mejl från amiralen i inkorgen. Så ta del av visdomarna som följer! Bilder får ni tänka ut själva.
_________________________________________________________

Kära vänner, bekanta, gulisar, är käre amiral är på skrivhumör, vilken tur! Det vart en tid sen jag sist skrev något, vare sig på papper eller elektroniskt. Förhoppningsvis har ni nu fått mitt lilla vykort ja skickade åt er. Om int, synd, det var ett otroligt djupt och vackert kort med många viktiga bud och djupsinniga skämt. Skämt o sido, nu vart de int mycki kvar förren ja e tibax igen o lorvar hos er. Eller ja lorvar och lorvar, måste nu medge att militären har gett mig en sådan studieiver att jag kommer nog få ta och bosätta mig under nåt skrivbord vid TF. Gulisar, ni känner knappt mig och jag er… en kort introduktion, jag är en teolog som fou ti milin i januari, resten får ni hitt’ på själva.
Jag har ännu hösten och en liten del av vintern kvar, eller som vi säger här i militääären tj 80 ish, int många dägär kvar alltså. Jag kunde inte låta bli av att gå lite tillbaka och se vad jag skrivit till bloggen när jag ännu var i början av min militära karriär. Aj ändå, den lilla rekryten visste nog inte vad som väntade henne. Banan (nej inte frukten) har varit en lång en, civil, rekryt, jägare, elev, elevkorpral (jo, hann vara det en dag), officerselev och slutligen officersaspirant (eller bara aspirant). Efter grundskolningen och faneden vart det dax för mig att fara iväg till underofficerskolan och där jag gick signallinjen.
Signal är ett vapenslag som till viss del hör till militärens underhållstyrkor. Till uppgifterna hör att upprätthålla informationsnätverk och signaltrafikering, ja alltså man bygger kabel i skogen så att jägare Tötterström i skogen kan ringa till undersergeant Ollonqvist och berätta att fienden yrar i skogen. Sedan kan us. Ollonqvist skicka ett skrivet meddelande vidare med sin KSL eller Sanla maskin till kaptenlöjtnant Nönönö och berätta att jägare Tötterström ser fienden… osv osv. Signal ser till att folk vet vad som händer genom stenålderskommunikation som faktiskt fungerar. Men att BYGGA kabel i skogen är inte roligt, att BYGGA kabel i en skog i många meter snö är också… inte roligt. Men visst är det lärorikt…. på nåt sätt. När jag började vid signallinjen fick jag också höra den uppiggande sanningen om att det är signalstyrkorna som fienden gärna far efter och gör sig av med först. Efter en av de hårdaste vapenslagsmarscherna som finns vid Nylands Brigad, Operation Purple Haze som utförs av pionjärerna och signalister, vann man sitt vapenslagsmärke och sen vart det int så många dagar innan 4 av oss som gick signallinjen blev utvalda att åka iväg till reservofficersskolan (RUK) i Fredrikshamn.
I Fredrikshamn började ett helt nytt kapitel för mig. Omgivningen var helfinsk, utbildning helt på finska, proven helt på finska…. ja allt vart på finska. Jag fortsatte min signal utbildning vid Viestikomppania och fick lära känna många nya människor. Jag kan tänka mig att min RUK karriär inte är en av de bästa, men jag kämpade mig igenom den och gjorde så gott jag kunde. Slutresultatet var att jag och runt 660 andra officerselever fick den 25.7 sätta på oss de två salmiakkerna och uppgraderades till officersaspiranter. Ordet officersaspirant är en ordentlig munfull, så när man väl kom bort från RUK:en så avkorta man rangen till aspirant. Vi som kom från Nylands Brigad fick sedan tillsammans med våra Obbnäs stridsbröder dela på en buss som tog oss tillbaka till våra hembrigader. Efter en hel dags resa gick vi glatt igenom porten till Nylands Brigad och alla andra välkomnades varmt tillbaka… jag däremot fanns inte med på några listor, vilket gjorde att jag fick välja vilket kompani jag ville övernatta i och sedan använda en sanitärs filt som täcke och en rock som dyna. Nästa morgon så fick jag veta att jag fortfarande inte fanns på några listor, det sades att jag t.o.m inte fanns med i någon databas som kunde berätta om att jag någonsin tjänstgjort vid Nylands Brigad. Så jag kände mig otroligt älskad och ihågkommen. Jag välkomnades dock till det kompani jag valt och det visade sig att de var i ett stort behov av en extra aspirant. Min egenliga uppgift efter RUK:in skulle ha varit att tjänstgöra som forskaraspirant och beväringspastor men jag fick istället fungera som plutonchef, med egna gruppchefer och rekryter. En upplevelse, kan jag gott säga. Efter faneden där rekryterna blev uppgraderade till jägare och fick tilldelade nya uppgifter, försvann även min uppgift som plutonchef.
Nuförtiden är jag forskaraspirant och spenderar mina dagar vid Nylands Brigads pastorskansli och läser och skriver, en något inaktiv syssla som får mig att ha dåligt samvete när jag vet att mina ”jämnåriga” från samma kontingent gör mycket mera synliga och aktivare sysslor. Jag har dock varit i kontakt med flottans nye fältprost som kommer att träda till tjänst den 1.10 och han menar att mitt öde kanske ändå inte behöver vara en kontorråttas. Äventyren är alltså inte slut ännu, en tid av förändring, utveckling och utmaning väntar! Livet är till för att levas och jag har bestämt mig för att inte vara rädd för det som livet kan ge en. För vad som än händer så kan det int vara värre än OPERATION PURPLE ‘FREAKING’ HAZE. Ha det gott nu kära teologer, kom ihåg att diska era muggar och sikta alltid mot trädtopparna, så når ni så småningom även stjärnorna.

Good hunting,
amiral Lindström